Osbornes nedskärningar kan reducera armén till praktiskt taget värdelösa
Nedskärningarna kommer att bli så allvarliga att Nato skulle kunna klassificera våra reducerade styrkor inte som en armé, utan ett gendarmeri
Om George Osborne ska tas på sitt ord - och om de konservativa återförs till makten i maj - kommer de offentliga utgiftsnedskärningarna han planerar att utlösa den största nedgången i Storbritanniens försvarsförmåga som vi har sett i modern tid, och därför landets position i världen.
Kort sagt, den brittiska armén skulle kunna reduceras till omkring 63 000 personal – så liten att den skulle klassas av Nato som ett gendarmeri.
Ansvariga kommentatorer, inklusive två ledande BBC-program, Newsnight och The World at One, förutspår mellan 30 och 40 procents nedskärningar i budgeten för försvarsministeriet och utrikes- och samväldeskontoret. Det innebär att minska den nuvarande militära försvarsbudgeten på 36 miljarder pund till någonstans mellan 20 och 25 miljarder pund.
Nedskärningarna måste vara så här allvarliga eftersom budgetarna för hälsa, utbildning och bistånd till utlandet ska vara 'avgränsade'. (Biståndsbudgeten, som förvaltas av departementet för utländska investeringar och utveckling, kommer att uppgå till 12 miljarder pund och kommer att stiga när ekonomin växer.)
I ett värsta scenario, skissat av flera ledande kommentatorer, kommer MoD att bli ombedd att förlora totalt minst 50 000 militära och civila poster. Armén, som redan reducerats under nuvarande politik till 82 000, kommer sannolikt att förlora ytterligare 19 000 soldater.
Osbornes löfte att ha Storbritannien i svart vid slutet av decenniet gör att det åtagande som David Cameron gav vid Nato-toppmötet i Cardiff i september - att spendera två procent av BNP på försvar - låter som ren infall eller en cynisk bedrägeriplan.
Uppskattningar tyder på att Osbornes nedskärningar skulle kräva att Storbritannien bara spenderar 1,2 procent av BNP på försvar - under Frankrikes (1,4 procent) och ungefär lika med Italien.
Och ändå har regeringen precis meddelat att Royal Navy ska öppna en ny bas på 15 miljoner pund i Bahrain, den första öster om Suez sedan 1971. Och givetvis lovade Cameron i Cardiff att det andra hangarfartyget, Prince of Wales, trots allt ska tas i drift.
Ytterligare åtaganden ska göras för utbildning av vänliga styrkor och flygkampanjen mot Islamiska statens militanter i Irak. (Detta trots att ett brev dykt upp i pressen från en missnöjd officer som sa att RAF:s styrka Tornados som opererar över Irak från Cypern har farligt lite underhåll och reservdelar.)
Även den gångna helgen, en läcka till Sunday Times föreslog att RAF-plan och brittiska markstyrkor kan behöva återvända till Afghanistan för att hjälpa den nyligen installerade presidenten Ashraf Ghani att omintetgöra talibanernas offensiv mot Kabul och i södra delen av landet.
Men om Osborne ska få sin vilja igenom på nedskärningar i de offentliga utgifterna, kommer Storbritannien inte att vara i någon position att erbjuda varaktig hjälp i Afghanistan, Irak, Mellanöstern, Östeuropa eller någon annanstans för den delen.
Detta beror främst på regeringens insisterande på att hålla fast vid nuvarande utrustningsplaner, som fastställdes i den strategiska säkerhets- och försvarsöversynen hösten 2010.
Arbetar utifrån siffror och prognoser av Resolution Foundation, Francis Tusa, som driver sin egen oberoende tankesmedja och tidskrift Försvarsanalys , tyder på att Storbritannien inom några år kommer att spendera 70 procent av sin försvarsbudget på utrustning, vilket innebär en enorm minskning av arbetskraften.
Förutom att skära ned armén med ytterligare 19 000 till en styrka på cirka 63 000, skulle marinen behöva minskas med 8 000 ner till cirka 20 000 och RAF med 5 000 till cirka 27 500. Royal Marines skulle vara olämpliga.
Kort sagt kommer de tre tjänsterna att ha en hel del tjusig utrustning, inklusive två nya hangarfartyg, men för lite personal för att underhålla eller köra den utrustningen ordentligt. Redan RAF har något i storleksordningen 140 Eurofighters på sina böcker, av vilka den kan bemanna och använda cirka 40.
Nu kommer vi till elefanten i rummet – Trident. Om prognoserna på 30 till 40 procents nedskärningar är korrekta, måste ersättningen för det nuvarande Trident-systemet av ballistiska missiler, Storbritanniens kärnvapenavskräckande medel, definitivt avskrivas för gott.
Redan ganska stora summor har lagts på att utveckla vapnet och de nya ubåtarna för att bära det. Ubåtsordern kan försenas – eftersom amerikanerna har försenat sin ersättning för den nuvarande Ohio-klassen av ubåtar som bär deras Trident. Men utvecklingen av vapnet kan inte stoppas – det är redan halvfärdigt.
Det här är en enorm politisk het potatis. Tories kommer att försöka hålla Trident-frågan utanför valkampanjen, men både SNP och Lib Dems vill skrota den och kommer att argumentera för att göra det. Labour sitter fortfarande stadigt på kärnkraftsstängslet.
Att förlora det nukleära avskräckningsmedlet innebär att Storbritannien inte längre kommer att ha en röst på de högsta nivåerna i kärnkraftsdebatten, i FN, Nato och i andra regionala allianser. Det kommer säkerligen att leda till att Storbritannien fråntas permanent medlemskap i FN:s säkerhetsråd för att ge plats åt Indien. Frankrike kommer att bli den enda europeiska Nato-kärnkraften.
Det är långt ifrån klart om Cameron har tagit med allt detta i sitt stöd för kanslerns höstuttalande. Det tyder återigen på att denna regering inte gör det nödvändiga praktiska strategiska tänkandet – hur man ska reagera på världen som den är, snarare än hur de skulle vilja att den ska vara.
Det är rätt att jämföra Osbornes tänkande om offentliga utgifter med det i början av 1930-talet – för 'tioårsregeln' var fortfarande på modet då. Detta sa att det brittiska imperiet sannolikt inte skulle vara inblandat i större krigföring under minst tio år, så budgetar kunde planeras därefter.
Finansministeriet är i en liknande sinnesstämning under ledning av Osborne i efterdyningarna av Afghanistan och Irak. Försvar är dyrt och behövs knappast, är den nuvarande refrängen bland Tory- och Ukip-nyisolationister.
Men flytta nålen för det historiska tidsdiagrammet till omkring 1935 och 1936, så har vi en helt annan historia. Då hotade hotet om ett nytt krig, utkämpat lika mycket i luften som till lands och till sjöss. Om vi kom tillbaka till motsvarande försvarsutgifter i mitten av 30-talet, skulle Storbritannien enligt Francis Tusas beräkningar behöva spendera minst 85 miljarder pund per år på sina styrkor. Det är mer än dubbelt så mycket som den nuvarande budgeten – innan några nedskärningar görs.
Om Osborne får sin vilja igenom går de antaganden som har legat till grund för all försvars- och utrikespolitisk översyn sedan 1989 ut genom fönstret. Storbritannien blir nu den opålitliga allierade som förmodligen inte kommer att kunna skydda sina egna vitala maritima intressen.
Vad värre är, det som finns kvar av de väpnade styrkorna riskerar att skickas iväg på uppdrag som de inte kommer att ha erforderligt antal eller utbildning för. Och för det kan politikerna och deras allt mer politiserade tjänstemän bara skylla sig själva.
De kommer inte.
