7/7 bombningar: tio år senare, är vi säkrare?
Minnesmärken kommer att fira tio år sedan 7/7, den dödligaste terrorattacken i Storbritannien sedan Lockerbie
London kommer att uppmärksamma tioårsdagen av bombningarna den 7/7 i dag med minneshändelser runt huvudstaden. Londons borgmästare Boris Johnson och hertigen av York kommer att gå med överlevande och räddningspersonal vid en speciell ceremoni i St Paul's Cathedral, medan en nationell tyst minut kommer att hållas kl. 11.30.
De samordnade bombningarna på morgonen den 7 juli 2005 mot Londons livliga transportsystem – Storbritanniens första självmordsattack någonsin – är fortfarande den dödligaste terroristincidenten på brittisk mark sedan Lockerbie-bombningen 1988. Femtiotvå människor dödades och mer än 700 människor skadades i explosionerna.
Säkerhetstjänsterna säger att de har motverkat många försök att upprepa blodbadet, men frågor kvarstår om deras förmåga att förhindra en beslutsam angripare
Vad hände den 7/7?
Klockan 8.50 den 7 juli detonerade islamistiska självmordsbombare tre hemgjorda peroxidbaserade sprängämnen på Londons tunnelbana, vid stationerna Russell Square, Aldgate och Edgware Road. Den dödligaste explosionen inträffade vid Russell Square, där den yngsta av bombplanen, Germaine Lindsay, dödade 26 personer.
'Det kom genast rök överallt och det var väldigt varmt och alla fick panik', erinrade sig BBC reportern Jacqui Head, som var passagerare på tåget. 'Folk började skrika och gråta.'
En timme senare skedde en fjärde självmordsbomb på en fullsatt stadsbuss nära Euston. Bomben detonerade när bussen passerade British Medical Associations högkvarter och läkare strömmade ut ur byggnaden för att hjälpa de sårade och satte upp en provisorisk triage på platsen
Räddningstjänstens personal som svarade på händelsen konfronterades med scener av kaos och förvirring. 'Alla vägar var stängda och alla var ute från sina kontor och tittade på', minns ambulansläkaren Craig Cassidy i en intervju med Den självständiga . 'Folk applåderade när vi körde på vägen till jobbet.'
Vilka var offren för 7/7?
Bland de 52 offren fanns ett antal utländska medborgare såväl som brittiska medborgare. Det yngsta offret var 20-åriga Shahara Islam, en bankkassörska av Bangladeshiskt ursprung som av de som kände henne beskrevs som en typisk Londonbor såväl som en troende muslim. Hon var ett av flera muslimska offer för bombningarna, inklusive en man som nyligen hade flytt från Afghanistan för att undkomma talibanernas våld. Den äldsta personen som dödades i attacken var Arthur Frederick, en 60-årig pensionerad polis från den karibiska ön Grenada.
Många överlevande från attacken fick livsavgörande skador. Martine Wright satt bara 3 fot från bombplanen Shehzad Tanweer när han sprängde sig själv vid Aldgate station och tappade båda sina ben i explosionen. Sju år senare representerade hon Storbritannien i sittande volleybollag vid de paralympiska spelen i London 2012. 'Jag tror verkligen att det var meningen att jag skulle göra den här resan,' sa hon Väktaren kort efter sin idrottsdebut.
Även de som klarat sig oskadda har kämpat med dagens traumatiska minnen. 'Jag lider fortfarande av PTSD – när något dyker upp i min perifera vy helt plötsligt kan jag få flashbacks, och svindel kan få mig att kräkas på gatan.' sa Professor John Tulloch, som fångades i Edgware Road-explosionen.
Vilka var bombplanen?
Bombmännen identifierades som Hasib Hussain, 18, Germaine Lindsay, 19, Mohammad Sidique Khan, 30, och Shehzad Tanweer, 20. Hussain, Khan och Tanweer kom alla från Leeds och var barn till pakistanska immigranter, medan Lindsay bodde i Aylesbury och var en konverterad till islam av jamaicanskt ursprung.
Khan och Tanweer, som båda var kända av säkerhetstjänsten, spelade in videoband före bombningarna. I bilderna hyllade de al-Qaida och förklarade att deras motiv var att hämnas på väst för muslimska dödsfall i Irak och Afghanistan.
Medan Tanweer och Hussain båda beskrevs som tysta och mycket religiösa, uttryckte vänner och familj till Khan sin misstro att han kunde ha begått ett så extremt våldsdåd. En lärarassistent med en ung son verkade Khan genomgående västerländsk fram till strax före bombningarna, när vänner noterade att han agerade konstigt och blev allt mer tillbakadragen.
Lindsays fru, den vita brittiska konvertiten Samantha Lewthwaite, uppgav till en början att hon var chockad och bestört över sin mans inblandning i bombningarna. Sedan dess har hon blivit ökänd som 'Vita änkan', efterlyst av Interpol i samband med islamistisk terrorism i Kenya.
Vad var svaret på attackerna?
I den omedelbara efterdyningen av bombningarna var spänningen fortsatt hög över hela landet. Ett annat försök till självmordsattack på tunnelbanan inträffade bara två veckor efter 7/7, även om alla fyra bomberna inte detonerade och ingen skadades.
Följande dag, den 22 juli, identifierades den brasilianske medborgaren Jean Charles de Menezes felaktigt som en av de misstänkta för den misslyckade bombningen och sköts därefter 11 gånger av skjutvapenofficerare vid Stockwells tunnelbanestation. Mordet orsakade uppståndelse både i Storbritannien och i Menezes hemland Brasilien, med vakor och protester i båda nationerna.
Tony Blair, dåvarande premiärministern, uteslöt möjligheten till en oberoende utredning av attackerna den 7/7 och kallade det som en 'löjlig avledning'. Allmänhetens känsla visade sig dock vara så stark att en offentlig utredning inleddes 2010 för att fastställa vad som kunde ha gjorts för att förhindra attacken eller minska förlusten av människoliv.
Undersökningen, ledd av Lady Justice Hallett, drog slutsatsen att räddningstjänsten inte kunde ha räddat fler liv och gav rekommendationer för säkerhetstjänster för att förbättra operationer mot terrorism.
Är vi säkrare nu?
Lady Justice Halletts kritik av MI5 fokuserade på ' hemsk ' fotografier av låg kvalitet som visades för en potentiell uppgiftslämnare när bättre fanns tillgängliga, och bevis på ineffektiv journalföring. I en framstegsöversikt som publicerades i maj 2012 bekräftade regeringen att ett 'avsevärt' antal förbättringar hade gjorts sedan 2005, inklusive mer detaljerad journalföring och en 'betydligt större investering av resurser för att bekämpa terrorism'.
Dessutom hänvisade regeringen till 'fortsatta ansträngningar för att öka säkerheten kring väteperoxid och andra sprängämnen som prekursorkemikalier', vilket hade gjort dessa ämnen svårare att få tag på.
Men Frank Gardner, BBC säkerhetskorrespondent, säger att även om upptäcktsmetoderna har förbättrats har hotet diversifierats till något mycket svårare att upptäcka och stoppa.
'De stora siffrorna som dras till Islamiska staten (IS), av en rad olika anledningar, betyder att 'Syrienfaktorn' lägger en enorm arbetsbörda på dem som försöker ta sig av nästa komplott, säger Gardner. Han påpekar att minst 700 britter tros ha rest till Syrien för att ansluta sig till IS, varav ungefär hälften återvänder till Storbritannien.
Många blivande jihadistiska angripare tar en 'grövre' inställning till attacker med minimal kommunikation som kan avlyssnas. Till skillnad från 2005, när e-post och mobiltelefon var de vanligaste kommunikationsformerna, finns det nu många sätt att kryptera kommunikation, vilket gör det svårare för myndigheter att avlyssna terroristkomplotter.
En expert säger till Gardner att det ofta 'inte så mycket handlar om att leta efter en nål i en höstack som att leta efter en viss typ av nål i en höstack som består av nålar'.
Det brittiska terrorhotet är fortfarande 'allvarligt', den näst högsta rankingen, vilket betyder att en terroristattack är 'mycket sannolik'. Varningen höjdes från 'betydande' i augusti 2014, som svar på konflikterna i Irak och Syrien. Med pågående oroligheter i regionen och den senaste attacken mot britter i Tunisien, verkar det osannolikt att det kommer att nedgraderas någon gång snart.
Tony Blair, som var premiärminister vid tiden för attacken, har denna vecka varnat för att islamistisk extremism nu har nått 'Europas utkanter'. Han sa 'hotet försvinner inte och kommer att intensifieras med tiden'.
