Mark Duggan utredning: polisen måste återvinna allmänhetens förtroende
För 30 år sedan hade allmänheten inga problem att tro på polisens version av händelserna. Inte längre
I KÖLJEN av Mark Duggan-undersökningsjuryns frikännande av polisen som i augusti 2011 sköt ihjäl den 29-årige sexbarnsfadern av blandad ras, kommer den alltmer angelägna frågan i allmänhetens medvetande vara 'Vem tar nu ordet av en polis' officer som evangelium?
Upp till en punkt gjorde undersökningsjuryn att den, med en majoritet på åtta till två, fann att Duggan (som av polisen vid tidpunkten för hans död påstods vara en viktig aktör i väpnad gängkrigföring) hade blivit lagligt skjuten.
De som mest högljutt hävdar att polisen inte kan litas på att berätta sanningen är familjen, nära vänner och anhängare till Duggan, som efter undersökningsdomen misshandlade och knuffade nämndemän och skapade en så arg storm utanför domstolen att en senior Scotland Yard-officer uttalandet kunde inte höras.
Avslaget på domen sträcker sig till Tottenham där Duggan bodde. Idag ligger ett bräckligt lugn över dessa gator i norra London.
Andra längre bort som kanske inte har hållit mer än ett halvt öga på förhörsförhandlingarna känner sig förmodligen något motstridiga. Hur kom pistolen, som påstås ha varit i Duggans ägo när beväpnad polis stoppade hytten i vilken han färdades, hittats 20 fot bort på andra sidan ett staket när ingen såg den kastas? Ett ögonvittne sa att när Duggan kom ut ur bilen verkade han vara på väg att kapitulera. Ändå blev han skjuten.
För trettio år sedan skulle den stora brittiska allmänheten inte ha haft några problem med att tro på polisens version av händelserna. Det kan ha funnits några stökiga slut, men dessa skulle ha ansetts naturliga i stundens förvirring. Duggan skulle – utanför sin närmaste krets – ha avfärdats som en brottsling som hade fört hans död på sitt eget huvud. Det skulle troligen ha varit lättnad att en man som av poliser sades vara mycket farlig hade tagits bort.
Inte så nu. För många gånger – skjutningen av brasilianska Jean Charles de Menezes; gripandet av Bristols lärare Christopher Jefferies misstänkt för mord; och, naturligtvis, Duggan-skjutningen – polisen har visat sig ha utfärdat vad som i bästa fall kan kallas felaktiga uttalanden. Pengarna har sjunkit med många i den bredare, laglydiga allmänheten att inte alla poliser (eller ens deras styrkor) är så ärliga och hedervärda som de som växte upp i eran av Dixon of Dock Green en gång kunde ha trott.
Naturligtvis har det alltid funnits böjda poliser (avfärdade förr i tiden som 'ruttna äpplen'). Men poliser som ljuger är nu mycket mer benägna att avslöjas både för att allmänheten har mindre förtroende och för att 'medborgarjournalistik', som använder sig av mobiltelefonvideo och inspelningar, ofta visar en helt annan sida av historien.
Av en slump, som rapporterats av Daily Telegraph tidigare hade en amatörfotograf som tog bilder av en trafikolycka i Gloucestershire en inkörning med en polisergeant som beslagtog hans kamera och misshandlade och hotade honom. Vi nickar dig nu och jag kommer att göra din dag till ett helvete, för du kommer att vara i den cellen hela dagen. Det jag antagligen kommer att göra är att begära att du ska häktas. Dessa hot var fyllda med svordomar. Okänd för den inte särskilt kunniga polisen spelade fotografen in sina ord. Det är nu sergeanten inte medborgaren som möter musiken.
Sådana incidenter sänker respekten för och tron på polisen. Vi har ännu inte hört resultatet av Plebgate-affären – tidigare ministern Andrew Mitchell anklagar Downing Street-polisen för att lägga ord i hans mun i det nu ökända avsnittet av cykeln och grindarna – men Midlands-officerare har redan avslöjats för att ha ljugit när, i ett självförsvar tog Mitchell med sig en gömd bandspelare till ett möte med dem.
Det finns en gammal etikett 'Vem vaktar vakterna'? Det uttalades första gången för 2 000 år sedan med de latinska orden: ’Quis custodiet ipsos custodes?’ Tillskriven Juvenal ligger frågans ursprung i Platons och Sokrates filosofier. Den är lika giltig som alltid. Om de som upprätthåller lagen beter sig som om de står över den, vilket skydd har någon mot godtyckliga övergrepp och misshandel – vare sig det är statsråd eller unga svarta män som stoppas och genomsöks på Tottenhams gator?
Högre officerare är (på det hela taget) inga dårar. Sir Bernard Hogan-Howe, Metropolitan-kommissionären, har meddelat att han omedelbart kommer att gå för att träffa samhällsledare i Tottenham. Men löften om att lärdomar har dragits är standardprocedurer och tvättar inte längre. Nu ska polisledare inte bara mena vad de säger, utan genomdriva det. Fina ord är värdelösa om de inte åtföljs av handling och – i det här fallet – en genuin sinnesförändring.
