Fred i vår tid? 2014 kan bli en vattendelare i Mellanöstern
Hamas togs bort från terrorns svarta lista, palestinsk stat erkänd av EU – den 17 december var en stor dag
Det finns inte mycket optimism i Mellanöstern just nu, men om det finns ett hopp så är det att detta under de kommande decennierna kan visa sig vara året då något äntligen förändrades på den israelisk-palestinska fronten.
Jag är medveten om att ett sådant uttalande kommer att verka för tidigt. Den israeliska regeringen kommer med stor sannolikhet att svänga ännu längre åt höger i valet som är satt till våren. Den palestinske presidenten är gammal och alltmer irrelevant. Israels aggressiva utvidgningspolitik för bosättningar visar inga tecken på att avta. Och de två största palestinska partierna verkar helt oförmögna att sätta ihop någon form av enhetsfront.
Men allt detta gör behovet av en uppgörelse de närmaste åren ännu mer pressande.
Att skjuta upp frågan om palestinskt självbestämmande undergräver dem som förespråkar fredliga förhandlingar – för vad har de att visa för det, efter nästan 20 år av fredssamtal?
På samma sätt ger bristen på framsteg de som hävdar att våld är den enda räddningen för den frustration och desperation som över 4 miljoner statslösa människor känner – flyktingarna utanför de palestinska territorierna räknas inte bort.
Slutligen har det funnits tydliga tecken i år på att det internationella samfundet - eller mer specifikt Europa - håller på att vakna upp till detta.
Europaparlamentets erkännande 'i princip' av den palestinska staten på onsdagen avslutar ett par månader utan motstycke av liknande rörelser över hela kontinenten: Sveriges regering erkände officiellt Palestina i oktober, medan Storbritannien, Frankrike, Spanien, Irland och Luxemburg alla höll symboliska omröstningar som uppmanade deras regeringar att göra detsamma.
I ytterligare ett slag i ansiktet för premiärminister Benjamin Netanyahus hökaktiga regering, uppmanade undertecknarna av Genèvekonventionen uttryckligen Israel för att ha brutit mot internationell humanitär rätt genom att bygga bosättningar på ockuperat territorium, medan EU-domstolen tillfälligt (i väntan på det oundvikliga överklagandet) tog bort Hamas från blockets svarta lista över terroristorganisationer över vad de kallade en juridisk teknisk sak. Och allt detta på en dag.
Men onsdagen bjöd på några fler överraskningar innan det var över.
Borta i New York lyckades palestinierna betagen intensivt amerikanskt motstånd för att övertyga Jordanien att gå vidare med sin plan att lägga fram ett utkast till resolution till FN:s säkerhetsråd som kräver att en förhandlingslösning ska nås inom ett år och att israeliska säkerhetsstyrkor ska dra sig ur i slutet av 2017.
Talande nog krävde de inte den omedelbara omröstning som de rapporterades ha önskat, utan lät det istället vara öppet för att pilla, och av goda skäl: resolutionen som den är har ingen chans i helvetet att undvika USA:s mäktiga veto, som i årtionden har varit generöst utövat närhelst Israels intressen är i fara.
Men Frankrike, Storbritannien och Tyskland arbetar på en mjukare resolution som inte bara kan visa sig vara mer mottaglig för USA, utan också skulle vara mycket svårare att lägga in sitt veto, från två av FN:s säkerhetsråds permanenta medlemmar.
Parametrarna förväntas vara i stort sett desamma: någon form av deadline för att förhandla fram en lösning på konflikten baserad på gränserna före 1967 och ett slut på den israeliska ockupationen.
Israelerna kommer sannolikt även att säga att detta är ett 'ensidigt drag' som påtvingas dem, även om de kommer att behöva trampa försiktigt med tanke på att EU är deras största handelspartner.
Men sanningen i saken är att en ensidig lösning måste påtvingas. Öppna förhandlingar har visat sig vara en misslyckad formel, särskilt under ledning av USA, och den enda vägen framåt är ett mer strukturerat tillvägagångssätt som sätter de två sidorna på en jämnare köl.
Detta är särskilt viktigt eftersom båda sidor har obehagliga eftergifter att göra och fula sanningar att konfrontera, vilket kräver en viss armvridning om ett fredsavtal någonsin ska kunna nås.
Israelerna måste inse att deras land var uthugget ur ett land som har varit bebott av araber i många århundraden, och att den fortsatta närvaron av muslimer, både inom och utanför Israel, är en realitet.
Israeliska araber kan inte vara andra klassens medborgare, och deras historiska koppling till området kan inte förnekas. Palestinierna kan inte heller uppmanas att avstå från sin säkerhet och rätt till självbestämmande så att israelerna kan njuta av sin. Hur svårt det än är så måste Jerusalem vara en delad huvudstad – det är inte Israels att ta.
Palestinierna måste i sin tur erkänna att deras land som de kände det är borta och acceptera att det inte längre är logistiskt möjligt för alla flyktingar som skapats av de senaste decenniernas krig plus deras ättlingar att återvända till det som är känt av många som '48 Palestina'.
Alla partier måste avstå från våld och naturligtvis måste Hamas kontroversiella stadga skrotas, eller i annat fall dras om totalt för att inkludera ett uttryckligt erkännande av Israels rätt att existera.
Det måste också finnas en acceptans för att det under lång tid kommer att ligga på palestinierna att se till att nyvunnen frihet inte ger vika för radikalism och att vissa säkerhetsåtgärder är oundvikliga under många år framöver.
Det här är svåra frågor, av vilka några går till själva hjärtat av båda folkens kollektiva medvetande och berör sedan länge etablerade berättelser som är förankrade i varje nations identitet.
Det är ingen överraskning att ingen lösning ännu har hittats på konflikten, men kanske om 20 år kan vi se tillbaka på 2014 och säga att detta var året som allt började förändras.
