Max Clifford: undergång av Grub Streets ultimata sleazeball
Mer än historien om en mans hyckleri: det är ytterligare ett slag mot Storbritanniens tabloidkultur
2014 Getty Images
SÅ LÄNGE de flesta britter kan minnas har publicisten Max Clifford – nu dömd för åtta fall av otillbörlig misshandel – varit en del av de nationella möblerna. Kändisar i behov av bildrenovering vände sig till honom lika säkert som de sjuka rika skyndade till Harley Street.
Inom några timmar efter att en mediestorm bröt ut, skulle det finnas Clifford – oklanderlig kostym, inte ett silverhår på sin plats, honungsfärgade toner – tillsammans med sin klient. Följande söndag skulle en av de röda tidningarna sprida ett stort sympatiskt uppslag om klienten. Dockmästaren hade återigen dragit i rätt trådar.
Det var oundvikligen något djupt ironiskt med Clifford, kungen av 'kyss och berätta'-historien, som stod utanför domstolen i går och berättade för världen att han hade fått rådet av sina advokater att inte säga något om sin skam och fall. Det var ett fall där den sjuke läkaren vände sig någon annanstans för att få bot. På fredag ska han få rättvisa, när domaren fäller sitt straff. Clifford har blivit varnad för att han nu mycket väl kan få se världen från fel sida av fängelsebarerna: en syn som är bekant för många som han har representerat.
Och trots sina många kumpaner på höga platser – av vilka många skyndar sig att ta avstånd i stunden för Cliffords skam – kommer den engångsvän till stjärnorna att vara en fruktansvärt ensam man. Redan Simon Cowell rapporteras ha dragit tillbaka sin sed: många fler av hans likar kommer att följa efter. Åtta dagar juryöverläggning har ogjort arbetet med årtionden av bildbyggande. Clifford, vi vet nu, var lika mycket av en sleazeball som någon annan han representerade. Den som lever av svärdet, dör av svärdet.
Hans fall är mer än historien om en mans hyckleri – att använda sin högprofilerade status för att begå en rad oanständiga övergrepp (När jag tänker på honom får han mig att rysa och får mig att må dåligt, sa ett av hans offer).
Efter hackningsavslöjandena är det ännu ett slag mot Storbritanniens populära tidningskultur. Hur många tidningschefer som har ätit vid Cliffords bord kommer nu att tvätta händerna på honom? Jag vet att du inte är gammal man, kommer att vara på många redaktörers läppar idag.
Listan över Cliffords klienter och offer är berättelsen om alla våra söndagar de senaste åren: Freddie Starr, som aldrig 'ätit' den hamstern; Tory-minister David Mellor älskar Antonia de Sancha utomäktenskapligt klädd i ett Chelsea-fotbollsställ (Clifford uppfann den historien); han representerade Mohamed Fayed, den dåvarande ägaren till Harrods; Derek Hatton, vänsterpolitikern i Liverpool; Rebecca Loos, som påstod sig ha haft en affär med fotbollsspelaren David Beckham. Katalogen över skändlighet och fniss fortsätter.
Genom åren har Clifford avslöjats som att han hade hittat på historier, ljugit, dragit ullen över ögonen på godtrogna Grub Street-hackare, men fram till hans arrestering 2012 var det ingenting som verkligen berörde mannen. Många kanske inte gillade vad de såg, men människorna som betydde något för Clifford – redaktörerna och kändisarna i nöd – behöll sin tro fram till hans dramatiska fall. Clifford kan nu möta massiva skadeståndsanspråk från sina bevisade offer; hans mångmiljonärslivsstil är lika mycket i fara som hans frihet.
Vad, om något som vi inte redan visste, har kommit fram ur detta sorgliga fall? Att tiden av osårbarhet för högprofilerade män (den bortgångne Jimmy Savile, flera andra inom showbiz, den bortgångne Cyril Smith, den engångne parlamentsledamoten i Rochdale vars karriär med att misshandla utsatta pojkar nu är under lupp) är väl och verkligen över. Och ingen kommer att vara gladare över detta än de åklagarmyndigheter som har sett ett antal nyligen uppmärksammade fall falla samman i det hårda ljuset av rättssalsdagen.
Kommer rödtopparna att laga sig? De kommer att vara mer försiktiga – den som supar med djävulen måste använda en lång sked – men dieten av sleaze på höga ställen som Clifford matade sina tabloidkompisar kommer att förbli en röd häftklammer. Vem kommer, i tidens fullhet, att ha chutzpah att publicera Cliffords egen sorgliga och elaka berättelse? Någon, jag slår vad om.
